Budgivning
Jag sitter som på nålar och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag har en
klump i magen och det känns tungt i bröstet. Vi hittade det perfekta huset,
precis vad jag önskade. Läget är inte helt idealiskt men det gjorde inget.
Huset vägde upp det till 100%. Vet ej om H delar mina tankar om det.
Vi satte en gräns för vad vi tyckte vi klarade av och vad det var värt
och började budgivningen. Trodde från början inte att vi hade någon chans för
huset var så fint så det borde vara massor med intresse för huset.
Så gick det någon vecka då vi var tvungna att vänta på vissa prover, vissa väntade
helt med att lägga bud till dom var klara med proverna.
Man byggde upp förhoppningen om att vi kanske skulle "ta hem" det här huset.
Man började fundera på hur man vill inreda etc.
Det är farligt att göra det men det gick så lång tid där man låg bra till att det var
svårt att låta bli.
Två veckor har gått sen start/visning när det i fredags kom in en ny "spelare"
som budade över oss....
vi har fått höja vårt första bud med 200 000 kr och nu är vår smärtgräns nådd.
Hoppet börjar sina nu när vårt sista bud är lagt..... jag sitter och tittar på min mobil
och hoppas att den inte ska plinga fler gånger. Jag vill inte ha fler sms som talar om
för mig att jag blivit överbudad. För det innebär att vi förlorat!!!
Jag har nog aldrig viljat ha något så mycket. Jag vet det kommer fler hus men jag
tycker inte det är roligt längre. När man hittat något man verkligen vill ha
så har man ingen lust att "tävla" med andra om att få det.
Jag pratade med H när vi lagt det sista budet och jag grät tom lite, för det känns
som jag förlorat redan. De andra som kom in i budgivningen sent har än så länge
bara behövt höja 30 000kr. Dom borde kunna slå oss tycker jag.
Jag försöker tänka positivt men jag är trött.
Snälla telefon, inga fler plinga, snälla bara ringa och låt mig vinna!!!!!
klump i magen och det känns tungt i bröstet. Vi hittade det perfekta huset,
precis vad jag önskade. Läget är inte helt idealiskt men det gjorde inget.
Huset vägde upp det till 100%. Vet ej om H delar mina tankar om det.
Vi satte en gräns för vad vi tyckte vi klarade av och vad det var värt
och började budgivningen. Trodde från början inte att vi hade någon chans för
huset var så fint så det borde vara massor med intresse för huset.
Så gick det någon vecka då vi var tvungna att vänta på vissa prover, vissa väntade
helt med att lägga bud till dom var klara med proverna.
Man byggde upp förhoppningen om att vi kanske skulle "ta hem" det här huset.
Man började fundera på hur man vill inreda etc.
Det är farligt att göra det men det gick så lång tid där man låg bra till att det var
svårt att låta bli.
Två veckor har gått sen start/visning när det i fredags kom in en ny "spelare"
som budade över oss....
vi har fått höja vårt första bud med 200 000 kr och nu är vår smärtgräns nådd.
Hoppet börjar sina nu när vårt sista bud är lagt..... jag sitter och tittar på min mobil
och hoppas att den inte ska plinga fler gånger. Jag vill inte ha fler sms som talar om
för mig att jag blivit överbudad. För det innebär att vi förlorat!!!
Jag har nog aldrig viljat ha något så mycket. Jag vet det kommer fler hus men jag
tycker inte det är roligt längre. När man hittat något man verkligen vill ha
så har man ingen lust att "tävla" med andra om att få det.
Jag pratade med H när vi lagt det sista budet och jag grät tom lite, för det känns
som jag förlorat redan. De andra som kom in i budgivningen sent har än så länge
bara behövt höja 30 000kr. Dom borde kunna slå oss tycker jag.
Jag försöker tänka positivt men jag är trött.
Snälla telefon, inga fler plinga, snälla bara ringa och låt mig vinna!!!!!
Kommentarer
Trackback
