Ziera - my life, my thoughts, my soul ♥

Trots att det är både siesta och crusing i stan hade jag planer på att
stanna hemma i helgen och titta på finalen av Eurovision song contest.
Nu blev det att jag skulle jobba så jag tänkte att jag ser semi finalen igår
istället.
Jag blev lagom chockad av resultatet att sverige inte gick vidare.... jag menar
hallå...vad händer??

Detta är första gången vi inte är med och tävlar sen vi började 1958, ( och då räknas
inte 1976 då vi valde själva att inte vara med).
2004 började man med kvalfinalerna och detta är första gången vi bommar...
hur kan det komma sig i ett land med så många bra låtskrivare???

I finalen så har hela SEX andra länder svenska låtskrivare bakom bidragen.

Anna´s låt är en mycket fin låt som jag faktiskt tycker om,  men jag hade
mer att önska om hennes klädsel. Detta är en show som sänds i hela
världen där bidragen handlar om så mycket mer än bara låten.
Kunde hon inte valt något snyggare än svarta leggings och converse gympadojjor?
Kunder hon inte fått en stylist också när man ändå slängde ut så mycket
pengar på ljusstavar som lyser i tio minuter?

Nja man kan bara spekulera i vad som gick åt skogen, halva europa har
väldigt dålig smak.....

ciao ciao

Oj oj oj nu händer det grejer. Inte nog med att vi skriver på
köpekontraktet till huset idag, min lillasyster har fått en pojke idag.
H tyckte det var bra med en pojke till i familjen, vi är ju rätt många flickor.

Kommentarerna haglar över oss att det är dags för oss, vi kommer ju ha
ett stort hus att fylla och du är ju trots allt 30 bla bla bla
Jag glädjs åt andra och jag sörjer lite själv ibland men det är inte
the end of the world. Jag värdesätter den tid jag har att spendera bara
på mig själv och H också....
Och jag vet med mig själv att jag kommer "gulla" ihjäl syrrans ungar, sen
när jag tröttnat, när skriken och gråten är för mycket, kan jag gå hem ;)

Grattis syrran till din lilla pojke!!!!

Imorgon bär det av till släktträff. Min sida på ca 80 personer. Vi ska ha hand
om lunchen. Jag är måttligt road över att vi inte kunde få bestämma menyn
själv utan var tvungna att göra pasta och skinksallad samt ris och tonfisk sallad.
Duktigt irriterad över att man köpte penne pasta till salladen när jag vill ha
spiraler, utan att fråga oss först dessutom.
Jag är överdrivet känslig när det kommer till frågan om min mat.
Har man mängder med blåsor i munnen så gör det så fucking ont att peta in mat
där, då vill man att det ska smaka riktigt gott för att man ska göra sig det besväret
ens. Och det kan inte vara starkt iheller, väldigt känslig för kryddor.
När H gör köttfärsås så sitter jag och gråter utav smärtan som jag får utav
alla jädra kryddor han har i. Och då har han inte i så mkt enligt sig själv.
Allt dett kan tyckas vara löjligt men jag äter som en hamster och tvingas
peta in allt på höger sida, i kinden. Kan ni föreställa er bilden  ;P
Jag kommer få dela den jävla pennen i miljoner delar....

Nope jag är inte nöjd.....

Jag är en person som funderar mycket, analyserar allt om och om igen.
Jag kan i mitt eget huvud spela upp olika scener för hur det kanske ska bli,
eller vad jag kanske kommer säga till någon eller vad någon kanske kommer
säga till mig.

Jag vet jag är lite galen men jag kan inte hjälpa det, kan inte kontrollera det alls.
Än idag kan jag tänka tillbaka på saker som har hänt och undra vad som
kunde ske om jag gjort något annorlunda. Min hjärna jobbar övertid dygnet
runt, är det konstigt man inte kan sova... Kan vara hur trött som helst men så
fort jag lägger huvudet på kudden så börjar det snurra därinne.  Till sist
brukar jag tvinga mig själv till att slappna av genom att tänka på hur den ena efter
den andra muskeln slappnar av, en i taget. Det är någon övning jag lärt mig på
en massage och avslappningskurs som jag gått. Funkar faktiskt!!!

Men nu till ämnet som fått mitt huvud att snurra lite extra, och det är inte huset
som vi köpt även om man kunde trott det utan det rör mina "arbeten".

Jag sökte ju en tjänst på 75% inom vården tidigt i våras. Tanken var att jag då
skulle lämna mitt nattarbete och helt byta. Nu fick jag ju inte denna tjänsten
utan dom ringde efter ett tag och erbjöd mig att bli timvikarie.
Jag tänkte ju inte på vad detta innebär utan tyckte att javisst kan jag det.
Dom sade då att det kan finnas rätt mycket jobb om man bara ville. Och
jag sade att jag ville och att jag tänkt lämna mitt jobb för detta.

Jag var på intervju och blev anställd och mitt dumma nöt förstod vad detta
innebar egentligen. Det är ingen fast tjänst och inga fasta tider, dom ringer
in en när man behövs. Alltså ingen fast inkomst iheller. Detta betyder att
jag faktiskt måste behålla mitt nattarbete.
För hundan jag har köpt hus, jag kan inte säga upp mig från en tjänst som
jag är fast anställd på för något så osäkert som att vara timvikarie.

Sen blir du inte fast anställd inom kommunen förrens du har 720 eller ngt
i  LAS dagar. Det låter i mina öron som en provanställning på två år
innan du får en fast tjänst. Under hela denna tiden kommer du även bli
utvärderad om du passar in i yrket.
Jag frågade vad en LAS dag innebär... om en dag var som en hel arbetsdag
á 8 timmar. Nej det var inte timmar utan tillfällen man jobbat.
Jag har inte blivit något klokare men jag vet när något inte låter bra.

En vän sade till mig att man måste ha samlat ihop dagarna inom en viss tid
annars nollas dom så får man börja om. Men hallå....

Jag kan alltså inte säga upp mitt nattarbete och förväntas nu jobba dagarna
med. Jag ändrade då och sade att jag gärna kunde jobba kvällar. Då kan
jag ju fortfarande sova och då orkar man ju också.

Men det tyckte dom var problematiskt, ska dom bekosta mig en delegering
så vill dom kunna använda mig. Och så håller dom på att tillsätta semester
vikarier och då måste jag kunna jobba dagar med.
Jag sökte ingen semestervikarie tjänst. Har ingen lust att jobba både nätter och
dagar mitt i sommaren. Efter att ha jobbat ett helt år så hade det varit skönt med
lite ledighet. Jag vill ju inte bränna ut mig mitt i sommaren och sen har man ett
år till nästa semester.
Jag vill inte jobba kvällar iheller egentligen men det hade varit skönt med
lite extra cash nu när vi ska flytta.
Men som sagt det var inte det här jag ville ha men om jag tackar nej
så får man kanske inget alls i framtiden.

Sen har jag börjat fundera över om jag verkligen vill jobba med detta
överhuvudtaget. Jag har aldrig viljat jobba på ett ålderdomshem eller
servicehus som dom kallar det. Jag vill helst jobba med utvecklingstörda
eller på ett sjukhus men man måste ju börja någonstans. Dock vill jag ha
en fast tjänst.

Jag har nu börjat uppskatta mitt nattarbete och inser hur jädrans bra jag
faktiskt har. Jag jobbar 24 timmar i veckan, det är en tjänst på 62%.
Jag får ut ca 12-13 000 kr efter skatt i månaden på det.

Inom vården så jobbar man 37 timmar i veckan, vilket då motsvarar en
tjänst på 100%.
En jag känner som jobbar inom vården på en sådan tjänst har berättat
att hon får ut 14 000 kr efter skatt.

Hon jobbar alltså 13 timmar mer än mig i veckan. Det är ca 52 timmar mer
än mig i månaden för bara 1000-2000 kr mer.
Det känns skitlöjligt!! 
Jag har mycket mer frihet att göra vad jag vill.Jag har mer ledighet.
Där finns ingen som bryr sig om hur jag ser ut, vilka kläder jag bär,
om jag har mobil, tatueringar eller piercingar och andra smycken.
Långa och målade naglar eller ej.
Huvudsaken är att jag sköter mitt jobb!!!!

Jag behöver inte jobba röda dagar eller offra julafton, nyår, påsk och midsommar
och säga nej tyvärr kan jag inte vara med och fira...jag måste jobba.

Visst är det tungt ibland att jobba sex nätter i veckan men jag inser
nu att det finns värre. Visst vill jag ha lite mer i inkomst men jag tror jag
ska söka något jag verkligen vill göra. Som jobba i klädaffär eller liknande.

Jag jobbar gärna extra som timvikarie men om dom nu har så mycket
jobb och saknar personal varför kan dom inte ha fler tjänster och inte
bara uttnyttja människor som timvikarie.

Vi är ändå vuxna människor med familjer, hus och andra utgifter.
Otroligt stressande att inte veta hur ens inkomst ser ut kan jag tycka.
Svårt att få lån också om det skulle behövas.

Jag vet inte ens vad jag ska säga till dom längre. Jag kan inte jobba
så mycket som dom vill.  Jag vet bara att jag sökte fan ingen semestertjänst.

Jag ska aldrig söka jobb på våren igen, även om alla tycker att vara semester-
vikarie är ett bra sätt att få in en fot. Aldrig!!!

Det känns konstigt och overkligt att ha kommit så här långt. Vunnit budgivningen,
fixat allt med banken. Det sista är ju att skriva på köpekontraktet.

Jag har redan börjat göra checklista för allt som måste göras. Vi flyttar i höst.....

Jag och H åkte runt i helgen för att titta på möbler. Även om det kommer dröja innan vi har
råd att köpa något så får man väl lov att drömma.....

Idag vaknade jag kl 07.00 och upptäckte att H redan gått upp. Hmm den mannen
är rastlösheten själv och klarar verkligen inte av att ligga kvar när han vaknat.
Ibland hade det varit mysigt med lite morgonkel om han ändå är vaken men men
han låter mig sova.
Tydligen hade goliat (vår hund) väckt honom med sitt gnällande om att han ville ut.

Hehe det är ju klart, han är van att jag släpper ut honom när jag kommer hem från
jobbet på morgonen vid den tiden. Han sover i sin bur på H´s sida av sängen, så jag
hör honom inte för jag har ju dessutom hörselproppar.
Jag sover dåligt och allt stör mig,från ljud till ljus. Fruktansvärt jobbigt!!!!

Hursom helst efter att ha legat kvar en bra stund så gav jag upp, men vad i hundan
ska jag göra uppe. Jag har ingen familj som måste födas och sysselsättas.

Det finns inget att göra en röd dag som denna. Inget öppet på stan, ingenting på tv -
H fascineras av alla program som har med universum att göra och jag fick väl låta
honom hållas även om jag avskyr skiten.

varför skulle jag tycka det är intressant vad som kommer hända med alla stjärnor, solar, 
svarta hål och planeter om typ sisådär 13 triljoner år???  Jag är död då och om jag får
några avkommor överhuvudtaget så kommer dom vara döda då.
Risken är ju rätt stor att mänskligheten kommer ta död på denna planeten innan dess.
H sa att även om det händer något som gör att mänskligheten dör ut så kommer planeten
återhämta sig för det gör dom. Ngt sånt uttryckte han sig, vad vet jag , minnet é kort hehe..

so what, i rest my case, i´m dead!!  mänskligheten har ju dött ut...  halllåååå.....

Jag är inte så jättesmart (är ju blond under det bruna ;) och kan ändå aldrig återberätta ngt
jag hört för det är så boring. Hade en kille börjat prata astronomi med mig så bye bye....
Prata om trender inom mode, designers, kändisar, smycken, inredning och djur så är jag game..

Nåväl H stack precis ut för att köra en sväng, får se hur lång runda det blir. Måste vara
jobbigt att ha "damp".  Jag får väl fördriva tiden fram tills mams kommer med att åka
och panta flaskor. Sen kanske man kan trycka in dammsugaren i skrubben igen  hahaha

I need a bigger house

cýa   

I´ll be back   moooohahaha     jag är på bra humör idag.....hahaha

Nu tänkte jag förklara vad jag menar....
Genom hela livet så utvecklas vi och förändras, vi bytar intressen, jobb, bostad,
pojkvänner etc. Med denna utvecklingen kommer att vi hela tiden träffar nya
människor.

Det enda som består är familjen, den man är född i.  Visst finns det människor här
i världen som inte kommer hålla med mig, som har behållt barndomsvänner etc
men se... inte jag. Och det är inte jag som valt att det blivit såhär.

När jag gick i grundskolan så hade jag några nära vänner som alltid firade varandras
födelsedagar etc men till saken hör att jag alltid kände mig utanför ändå. Jag var aldrig
någons bästa vän, hade ingen helt enkelt. Alla andra gav varandra sådana vänner hjärtan.
Ni kommer väl ihåg dom som man bröt i två halvor och hängde i varsitt halsband.

Jag tänker inte gå in på vidare detaljer men genom hela skolan så har vännerna
kommit och gått. Jag har alltid försökt vara snäll och var alltid den som ringde och hälsade
på men på något vis har ingen fastnat.

Gymnasiet var rätt så bra men det sista året hände det helt enkelt för mycket.
Jag blev överfallen på jobbet dagen innan jag skulle börja trean. Ovanpå det så blev jag
sjuk i giftstruma och var därför borta rätt mycket. När jag väl var där så kände jag mig
utfryst, man trodde väl att jag skolkade eftersom jag kunde vara borta halva morgonen
och sen helt enkelt dyka upp senare. Jag drog mig till sist undan och trivdes helt enkelt
bäst för mig själv.
Förutom på facebook så har jag idag ingen kontakt med vänner från förr. Men det är inget
jag sörjer över, det är inte ens något jag reflekterat över förrens precis nyligen.

Det som stör mig är att vänner jag umgåtts med dom sista åren,mina nuvarande närmsta
vänner också slutat höra av sig sen dom lades till på facebook.
Som jag sagt innan så har jag alltid varit den som ringt och hälsat på och nu har jag märkt
att hör inte jag av mig så hörs vi...INTE ALLS.

Jag hade inte tänkt gå in på sådana här privata saker för det handlar ju om min personliga
uppfattning om saker och ting. Det jag känner kanske inte upplevs så från andra hållet.
Eller så missuppfattar jag situationer. Det är så lätt att missuppfatta varandra och
jag låter hellre bli att prata om det.

Det är lite mitt eget fel. Jag har slutat höra av mig jag med, jag tröttnade på att ta
initiativet hela tiden. Tröttnade på att det bara är jag som ringer, jag som hälsar på.

Man måste vårda sina förhållanden, även dom med sina vänner sägs det. Men vad
gör man när det bara är en som vårdar?   Ibland tar jag mig i kragen när jag behöver
socialt umgänge. Ringer, besöker, säger att vi måste bli bättre på att höra av oss.

Och så får man en kommentar om att vi kan väl ta en fika eller hitta på något bara.
Jag svarar alltid javisst, jag är alltid ledig, bara hör av dig/er när ni har tid eller lust!

sen hör man inget mer......  Jag borde kanske ringa själv men som jag sa... jag
är trött på att det alltid är jag som tar initiativet....


I love u, H ♥

Utan dig hade det blivit lite tomt....

Oh.... *suck*   i år har vi bestämt att det inte kommer bli någon charter resa. Vi måste
spara pengar om vi ska kunna köpa ett nytt hus. Vi är mitt uppe i en budgivning till
som det börjar se rätt dystert ut i.
Allt för många budgivare att bråka med nämligen!!!!!

Det är inte själva resan jag kommer sakna utan den tiden vi har för varandra.
Där är inga mobiler som ringer eller andra människor som stör utan det är bara vi.
Sol, bad, värme, shopping och god mat. Man är lättklädd och känner sig så fräsch. 
(ja förutom när när man solat hela dagen men det botar en dusch)

Jag känner mig som en gladare jag och jag upplever att H också är det.  Jag läste
någonstans att juli är den månad som man har mest sex. Det kan väl stämma...
dom flesta har semester, åker iväg och har mer tid för varandra. Värmen gör nog
också sitt på humöret. 

Jag upplever det så för oss ivarefall, så det finns flera anledningar att
längta till sommaren .... hahaha  ♥

Men nu blir det ingen resa och vi kommer vara hemma.. och vi kommer jobba.
Och tiden vi lägger på varandra den där veckan i juli kommer antagligen att utebli
vilket är det enda jag är ledsen över.

H är en underbar människa som jag älskar väldigt väldigt mycket men en vecka
om året behöver jag ha honom för mig själv och här hemma går det inte.

Tv, datorer, telefoner, folk som drar i en för olika anledningar. 

Nej, det enda jag saknar med utebliven semester egentligen är honom.   
Kärleken, bekräftelsen och uppmärksamheten ( och makalöst sex, vad trodde ni??) 
han ger mig då är underbart och får mig att glöda i flera månader efteråt.

Om ni nu tror att jag verkar vara besviken så tänk om... det är jag verkligen inte...
men det är så lätt att gå in i den grå vardagen, i riktig slentrian.  Man tar varandra
lite för givet, man är trötta och disträ och tänker mycket på jobb och annat.
Och alla projekt man har..... Jag ska bara.......liksom......
Man behöver en paus från allt det där. Och den pausen kommer jag sakna.......

Jag får försöka ordna upp det hela på något vis. Det måste gå.....

Over and out