Vänner...
Nu tänkte jag förklara vad jag menar....
Genom hela livet så utvecklas vi och förändras, vi bytar intressen, jobb, bostad,
pojkvänner etc. Med denna utvecklingen kommer att vi hela tiden träffar nya
människor.
Det enda som består är familjen, den man är född i. Visst finns det människor här
i världen som inte kommer hålla med mig, som har behållt barndomsvänner etc
men se... inte jag. Och det är inte jag som valt att det blivit såhär.
När jag gick i grundskolan så hade jag några nära vänner som alltid firade varandras
födelsedagar etc men till saken hör att jag alltid kände mig utanför ändå. Jag var aldrig
någons bästa vän, hade ingen helt enkelt. Alla andra gav varandra sådana vänner hjärtan.
Ni kommer väl ihåg dom som man bröt i två halvor och hängde i varsitt halsband.
Jag tänker inte gå in på vidare detaljer men genom hela skolan så har vännerna
kommit och gått. Jag har alltid försökt vara snäll och var alltid den som ringde och hälsade
på men på något vis har ingen fastnat.
Gymnasiet var rätt så bra men det sista året hände det helt enkelt för mycket.
Jag blev överfallen på jobbet dagen innan jag skulle börja trean. Ovanpå det så blev jag
sjuk i giftstruma och var därför borta rätt mycket. När jag väl var där så kände jag mig
utfryst, man trodde väl att jag skolkade eftersom jag kunde vara borta halva morgonen
och sen helt enkelt dyka upp senare. Jag drog mig till sist undan och trivdes helt enkelt
bäst för mig själv.
Förutom på facebook så har jag idag ingen kontakt med vänner från förr. Men det är inget
jag sörjer över, det är inte ens något jag reflekterat över förrens precis nyligen.
Det som stör mig är att vänner jag umgåtts med dom sista åren,mina nuvarande närmsta
vänner också slutat höra av sig sen dom lades till på facebook.
Som jag sagt innan så har jag alltid varit den som ringt och hälsat på och nu har jag märkt
att hör inte jag av mig så hörs vi...INTE ALLS.
Jag hade inte tänkt gå in på sådana här privata saker för det handlar ju om min personliga
uppfattning om saker och ting. Det jag känner kanske inte upplevs så från andra hållet.
Eller så missuppfattar jag situationer. Det är så lätt att missuppfatta varandra och
jag låter hellre bli att prata om det.
Det är lite mitt eget fel. Jag har slutat höra av mig jag med, jag tröttnade på att ta
initiativet hela tiden. Tröttnade på att det bara är jag som ringer, jag som hälsar på.
Man måste vårda sina förhållanden, även dom med sina vänner sägs det. Men vad
gör man när det bara är en som vårdar? Ibland tar jag mig i kragen när jag behöver
socialt umgänge. Ringer, besöker, säger att vi måste bli bättre på att höra av oss.
Och så får man en kommentar om att vi kan väl ta en fika eller hitta på något bara.
Jag svarar alltid javisst, jag är alltid ledig, bara hör av dig/er när ni har tid eller lust!
sen hör man inget mer...... Jag borde kanske ringa själv men som jag sa... jag
är trött på att det alltid är jag som tar initiativet....
I love u, H ♥
Utan dig hade det blivit lite tomt....
Trots allt detta så finns det ju fortfarande en människa i ditt liv som alltid kommer att finnas där för dig, no matter what. Även om denne Max inte ingår i samma kategori som de andra. JAG vet ju allt det här och JAG försöker få dig att känna dig som att du ÄR en viktig person i mitt liv. Du kan prata med mig, för att jag vet vilka det handlar om, du kan LITA på mig för det är den jag är, jag BRYR mig om hur du mår. Jag är en person från förr i ditt liv som har blivit en person i ditt liv NU! Och jag kommer inte att släppa vår nyvunna vänskap för något, Emma, för jag vet bättre... Kram!
